Text: Savannah Rosén.

Bild: Konsthantverk av Karin Östberg. Instagram: karin.oestberg

I denna adventstid och mörkertid, där ljusen tänds i fönstren, hade man kunnat tänka sig att hastigheten i våra liv skulle kunna sänkas och göra plats för reflektion över året som gått. Att denna tid på året kunde bjuda in oss till mer introspektion över oss själva och våra liv. Att december kunde bli lugnare och tystare så vi hann i kapp oss själva en stund innan det nya årets möjligheter kommer tillbaka med mer ljus och längre dagar. 

Istället inleds numera december av Black Friday som pågår i en vecka av rea priser, en slags början på en månad av yttre och inre förväntningar som sällan uppfylls. Jag märker att jag fylls av en slags sorgsenhet över människans yttre sökanden efter svar och glädje. Det känns som om de flesta tappat bort något på vägen och att själen hänger avhängd i en gammal garderob någonstanns och samlar damm. För vem behöver en själ när det finns så mycket roligt att göra och hinna med?

Den norske poeten Hans Börli skrev i en av sina dikter, att man behöver putsa soten av lampan, så att världen kan se ljus i dina bebodda ögon. En blick säger mycket och vårt inre kan skymtas i en härjad blick, i en arg blick, i en flackande blick, i en blick som inte har närvaro utan är upptagen i tankar. Det kan också finnas kärlek i en blick, varma ögon, ögon fyllda av ljus och av en känsla av att denna människa är här, att hen bebor sig själv. Att det som ger oss liv inifrån skiner igenom. Något som är verkligt men bortom vår personlighet, tankar, känslor, kropp och nervsystem. Något formlöst och ofta ordlöst. Något som jag skulle beskriva som vårt inre liv. Något som inte tillhör känslornas område, utan som gör sig påmint ibland som en närvaro, en klang, kärlek, ljus, en stämning, en visshet, en klarhet, en insikt, en djupare förståelse av sakers samband, en fred och inre stillhet. En närvaro vi inte kan prestera eller meditera oss till, en närvaro som bara ÄR. Alltså något vi inte GÖR. Jag vill här kalla det för vår själ, en inre närvaro och ett inre ljus, som ger oss liv inifrån och som ofta har sin röst i vårt hjärtområde.

För mig är detta inre något vi kan öppna oss för, vara lyhörda för, men som kan vara svårt att höra eller ta på alvar i den snabba takt vi lever i och med all den yttre informationen som vi dagligen möter. Själen röst är ofta stilla, viskande… Hur ska vi kunna höra den?

De flesta av oss skulle behöva dra ner på tempot, komma mer i takt med oss själva och vårt inre.  Det mesta går snabbare idag. Om vi ser på barnprogram nu och dess hastighet i bildfrekvensen vi exponeras för och jämför med den takt ett barnprogram gick i på 70-talet när jag växte upp, så är det en dramatisk skillnad. Upmmärksamheten dras in i snabbheten och det är svårt att sedan orka med det långsamma, när hastighete är en vana.

Det sägs att uppmärksamheten, din uppmärksamhet är hårdvaluta i dagens digitala landskap. Alla aktörer gör vad de kan för att du skall ha din uppmärksamhet kvar i en serie, i ett flöde, klicka och scrolla. Det uppstår sällan naturliga pauser för reflektion, utan flödet är konstant. Vår hjärna är nyfiken och har svårt att stanna vid en sak. Vi vill gärna hålla på med mycket samtidigt. Vi vill vidare och det kräver en medveten handling att stänga av, och att styra sin uppmärksamhet bort från stimulans till sig själv och sitt inre.

Den yttre världen drar i hela tiden i vår uppmärksamhet som aldrig förr hänt. Och samtidigt som vår hjärna dopamin utsöndrar och nästan dregglandes som Gollum vill vi titta ner i mobilen, så har vi ofta också en partner, barn, vänner, ett hem, ett jobb och i övrigt en massa förväntningar och ansvar att dela vår uppmärksamhet med. Hur ska då själens stilla viskande röst nå fram eller ens vara intressant? 

Ja, den är väl egentligen oerhört tråkig och stillsam. Inte som en dag på Liseberg eller en spännande film på bio, eller en resa med ”all inclusive” i solen. Ja, vem vill stanna upp och lyssna – och varför i hela friden skulle vi vi göra det? Det är en bra fråga och en nödvändig fråga. Svaret för mig är att, fast livet för många i Västvärlden är en enda stor händelsefest av möjligheter, så mår vi bara sämre. Det finns en dissonans någonstanns, mellan hastigheten som vi lever våra liv i, uppmärksamheten som dras med, allt som ska göras, fokuset på yttre prestation och att vara någon, att ha barn och fulltidsjobba, se ut på ett visst sätt, konstant jämföra sig i de sociala medier man är en del av och oftast hamna i ett verklighets glapp mellan det man önskar och det man är och har. 

Den konstanta stressen, bristen på nära och trygga relationer, inre tomhet, ingen kontakt med vad vi verkligen vill eller är påväg. Det är här jag tror dissonansen ligger och skaver i våra kroppar och i vår inre upplevelse. Känslan av att vi inte äger våra liv, vår mening med våra liv eller vår vardag. Dissonansen i att bara gå på, utan att vara grundad i sina val om vad man vill, för vem och varför. Har mina mål och min värdegrund formats av inredningstidningar och media bilder, mina föräldrars röst och förväntningar eller av en inre vetskap över vad som är viktigt för just mig och över vad som får mig att må bra i mitt hem, mina relationer och min vardag? Hur mycket av mitt liv är format av andras förväntningar och uppmålade bilder av vad ett liv är och ska innehålla? Hur mycket av mitt liv är mitt egna? Format av en inre kontakt och reflektion över val och riktningar.



En dag ska vi alla dö. När vet inte de flesta av oss. Ändå lever vi som om vi och planeten vore odödlig. Vad händer efter att vi är döda? Efter att vår kropps hjärta slutat att slå, efter att vi dragit vårt sista andetag, efter att vår person i världen upphör att existera? Ingen vet, men många menar något om det. Allt mellan en mekanisk värld utan mening till religiösa idéer, eller ett vardagsnära hopp om att det ändå ska finnas något mer.

I min värld och verklighet har alltid det andliga varit nära. Sedan jag var liten har den stilla rösten i mitt hjärta viskat till mig om vad som är viktigt och att vara tro mot sig själv, fast världens vindar blåser åt olika håll. Inne i mig har det alltid funnits kontakt med något jag aldrig egentligen haft ord för och som framträdit och visat sig på olika sätt. Något som jag egentligen aldrig vill klä i ord och verbalisera, för själva orden dödar på ett sätt hela erfarenheten, då den tillhör en ordlös domän. Men ord är viktiga och beskriver något för oss själva och för varandra. Så i nödvändighetens tjänst, söker jag efter orden som skulle kunna inspirera dig till att se in i ditt inre, att stanna upp och lära känna dig själv, att lyssna och vara viktig för dig och andra, att låta din uppmärksamhet finnas nära dina egna känslor och behov. Att våga, att känna efter…

Den yttre världen är full av äventyr och vi lockas gärna dit när vi mår dåligt och inte orkar möta det vi känner av ångest, obehag, oro, skav och känslor. Vi sväljer och trycker undan och hoppas att det ska gå över, ser en film, shoppar lite mer och tar ett glas vin. Men nästa dag är samma, igen och igen och efter en stund har vi flyttat långt bort ifrån oss själva och vår inre kompass. Ibland så långt bort att vi inte längre känner igen oss, vem vi är och hur man lyssnar till sig själv. 

Det är då vi borde stanna upp. Inte handla något mer, träffa en terapeut som kan hjälpa en att sortera i ens intrasslade person, gå en meditations kurs för att styra sin uppmärksamhet och klara att vara med sig själv. Allt för många böcker om mindfulness handlar numera om att prestera och bli mer, klara mer. Nyliberalismen har highjackat meditation som ”uppåt tjack”, så man ska kunna göra mer av detsamma, hantera stressen, fortsätta framåt.

Vi har glömt att mindfulness har sina rötter i det religiösa, inre kontemplativa livet. Att meditation handlar om att söka Gud, att få en egen erfarenhet av det inre livet, av något mer, av något som är gratis och inte kan köpas och packeteras som en julklapp. Utan något som du redan ÄR inte något du GÖR. En stor missförståelse i dagens västerländska samhälle är att andlighet eller en inre kontakt handlar om att utvecklas för att uppnå något tillstånd, att det går att komma fram till en punkt, en utvecklings topp, att de inre andliga markerna blir till ett nytt område för presterande och görande, för att igen bli något eller någon. Att igen komma bort från obehaget och smärtan över att vara människa. Det är fullt förståligt att det blir så inom vår psykologi och det får vi ha acceptans runt. Men ny smärta uppstår om det inre livet blir ett nytt jagande efter upplevelser. Ett inre Liseberg av ljus, kärlek och frihet från smärtan i att vara en människa. Viktigt här är att ha förståelsen av att det inre framträder eller känns igen. Att det snarare avtäcks genom att saker faller bort, att vi stillnar och får tillgång till ett läge inom oss av varande, av inre kontakt och att denna kontakten kan styrka oss, inspirera oss, och ge oss mod till att ta de nödvändiga steg och val vi behöver ta i vår vardag, i våra liv.

Att stanna upp i vår kultur är något av det svåraste vi kan göra. Stanna, andas, vänd uppmärksamheten mot andningen, mot kroppen, mot känslor eller frånvaron av känslor, betrakta tankarna, andas, om och om igen, sitta med sig själv. Att ha en relation till och med sig själv. Att inte behöva fylla tomrummet mellan mig och mitt inre med yttre händelser. Att trivas i eget sällskap, att tycka om sig själv och sitt liv. Här är oftast terapi hjälpsamt för att hjälpa till att sortera och ladda ur livsberättelsens ofta känsloladdade material som kan ge upphov till att inte vilja vara i kontakt med sig själv. Förståelsen för sina erfarenheter och hur de sitter i kroppen, i känslolivet, i nervsystemtet, i tanken, hjälper till att förstå relationen mellan det vi varit med om och det vi känner inom oss. Många har fått med sig en grundton av att inte räcka till, inte vara bra nog eller till och med oälskbar. Dessa inre toner kan driva oss mot att låta uppmärksamheten dras iväg bort från oss själva, för vem vill känna sig värdelös och hemsk. Men medicinen ligger sällan i en klyvning mellan det yttre och inre. Vi blir inte av med oss själva eller det jobbiga, det förföljer oss och står och bankar på dörren. Tillslut bankar det så högt och skriker att vi måste stanna och vända oss mot det, möta det, eller vrida upp volymen i det yttre av stimulans, sex, shopping, äta, dricka eller ta till tyngre saker för att bedöva det som knackar på.

Tänk om adventstid, mörkertiden, där vi är mycket inne och tänder ljus, kunde vara en tid för att dra ner på tempot. Sätta sig ner och lyssna till sitt inre, skriva dagbok, fundera över sig själv och sina relationer. Vara tillsammans och samtala om hur vi har det och ta fram den där gamla själen ur garderoben och låta den få vara en del av samtalet. Att låta det existentiella få ha en plats i våra liv. Att våga lyssna efter mening och meningslösheten. Att se om man kan finna en livstråd genom ens liv som man kan undersöka och förstå. 

Är det svårt att stanna upp själv och bromsa vanans hastighet som ofta sitter som en rastlöshet och oro i kroppen, så kan det vara bra att hitta hjälp, hitta en människa och ett rum, som stödjer det inre samtalet med sig själv. Någon som hjälper en att putsa sotet av den inre själs lampan, så att du, din familj och människorna du möter kan se ljus i dina bebodda ögon.